A novelblog

Michelles Perspektiv

När Nicky gick iväg till sin lektion dröjde jag och Annie kvar vid våra skåp.

-Du Annie, jag hittade en One Direction konsert, fast som är i London på Nickys födelsedag, tror du inte att hon hade uppskattat en biljett till den? frågade jag.

-Jo, det tror jag definitvt att hon hade. Men ska hon åka ensam? frågade Annie.

-Nja, vi kan ju följa med, jag tror faktiskt hon hade uppskattat att vi var med.

-Men vi har väl inte nog med pengar?

-Nja, jo, på sätt och vis. Jag har lite undansparade pengar för lite sånt här, du vet, nöjesresor och sånt, svarade jag.

-Men om vi gör såhär då, sa Annie, vi jobbar ihop lite mer pengar och sen beställer vi tre biljetter till London, hotell och biljetter till konserten, Nicky får inte veta, bara att vi ska ut och resa en liten runda, men hon får inte veta var, inte vad vi ska göra och sånt. Okej?

-Det låter som en toppenidé!

Nickys Perspektiv
Vi gick till våra respektive lektioner, jag hade NO och sen SO.
Toppen! tänkte jag ironiskt, det bästa ämnet först! Finns det inte något som heter, spara det bästa till sist?!
Men förvansvärt nog så flög tiden bara iväg! Innan jag visste ordet av det så var det dags för lunch.
Vilken tur jag hade idag! Min favoriträtt! Små kotletter med potatis och brunsås. Men min tur vände väldigt snabbt!
Jag hade rätt i två saker den här dagen 1: Jag var först av Annie, Michelle och mig. 2: De elaka och äckligt rika tjejerna hade snott vår plats! Jag gick fram till dem med bestämda steg och sa med syrlig röst:

-Ers högheter, kan ni vara så vänliga och flytta på er från vårt bord så att vi kan äta?!

Ledaren reste sig och utbrast till svar i sockersöt ton:

-Oh, jag visste inte att vi hade fasta platser här!
Alla hennes kompisar vid bordet började skratta och hånlog åt mig.

-Nej, det har vi inte heller, men du vet att vi alltid sitter här! svarade jag med undertryckt ilska!
Varför ska vi alltid bråka om detta McKensie?!

-För att du aldrig lär dig, vi som har högre rang, mer pengar och vackra människor borde uppskattas mer än ni i arbetarklassen!

-Vadå, bara att för att du får en massa pengar för att dina föräldrar tror att du är värsta ängeln! Bara för att dina föräldrar tror det så måste du inte nödvändigt vis vara det, eller hur?!

-Oj, vilka stora ord från en så liten person!

-Oh, du ska nog få en dag, utbrast jag i ren ilska!

-Den dagen ser jag fram emot!

-Den dagen ser jag fram emot! härmade jag med en pipig och fånig röst. Blah Blah Blah! Gud vad hon är stöddig! tänkte jag.

Jag gick och satte mig vid ett annat bord, jag orkade inte bråka med McKensie idag! Sist vi bråkade om det så sprang hon hem till sin pappa och ljög om att jag hade puttat henne så att hon hade slagit i huvudet i en stol, det enda jag hade gjort var att säga att hon var en elak översittare som inte ens kan tjäna fem öre själv! Och det hade jag fått kvarsittning för! Så orättvist!

Några minuter efter att jag hade satt mig vid ett annat bord kom Annie och Michelle, de förstod vad som hade hänt på mitt ansiktsuttryk.

-Idag igen?! utbrast Annie.

-Ja... svarade jag lite skamset.

-Men du, bara strunta i dem, men jag är nog inte den enda som vill ge dem en omgång! sa Michelle argt.

-Antagligen inte, vad jag vet så finns det många på denna skolan som tycker exakt likadant som vi, men de vågar inte säga något, svarade jag.

-Jag tror att det är någon oväntad kommer som ge de vad de tål, en dag, sa Annie.

-Det hoppas jag verkligen, svarade Michelle.

Medan vi pratade hade Annie och Michelle satt sig ner och börjat äta.

-Mm, detta var gott, sa Annie efter en stunds tystnad.

-Ja, verkligen, instämde Michelle och jag.

När jag ätit klart började jag surfa runt på facebook och google, jag hittade gamla konserter men inga nya planerade i Sverige, tyvärr.
Jag stängde ner internet och frågade resten:

-Jaha, är vi klara?

-Ja, svarade de.

Så vi gick och satte våra tallrikar och glas.
Vi gick ut en liten runda för att få frisk luft innan våra lektioner började igen.

-Jobbar vi ikväll? undrade jag.

-Ja, det gör vi, svarade Annie.

-Men innan dess har vi läxor, sa Michelle.

-Men USCH! Kan vi inte bara få slippa allt det där för typ en månad?! Eller ännu bättre, för alltid! skojade jag.

Annie och Michelle brast i skratt.

-Våra lektioner börjar nu, sa jag när jag hade lyckats behärska mig.

-Då ses vi inte förrens vi släpps ut ur det här fängelset! skojade Michelle.

-Haha, ja, tyvärr!
Men väntar ni på mig utanför skolan? frågade jag.

-Jadå, det är väl klart att vi gör, svarade Annie.

Annies Perspektiv
Mina lektioner bara flög iväg, det var matte, det var jag ganska bra på men jag tycker absolut inte om det! Sen var det bara tyska kvar och det var jag bra på och tyckte var roligt!
När jag hade slutat gick jag för att hämta min jacka i skåpet. Michelle stod och väntade vid våra skåp.

-Skönt att äntligen släppas ut, eller hur? skojade hon.

-Ja, verkligen.

-Jaha, så ska vi jobba ihop pengarna eller ska vi ta från sparkontot? frågade Michelle.

-Det är ju vad du vill, men jag tycker att vi tar pengar från våra konton, beställer och betalar allt och sen jobbar vi ihop pengarna igen?

-Det låter som en bra idé! sa Michelle.

-Dåså, låt operation Överraskning börja! skojade jag.

______________________________________________________________________

Detta var då kapitel 2, hoppas att ni gillade det och Förlåt för att ni inte fick det tidigare! :)