A novelblog

Nickys Perspektiv
Men gud vad seg den här sista lektionen ska vara då! tänkte jag.
Varför måste Svenska vara så tråkigt?!
När jag äntligen slutade gick jag till mitt skåp för att hämta jackan. När jag kom ut ur skolan stod Annie och Michelle och pratade om något som jag inte hörde.
När de såg mig slutade de att prata och började gå mot mig istället.

-Hej! Äntligen ute! skojade jag.

-Ja äntligen. Ska vi gå hem och göra våra läxor så att vi kan äta och sen sticka iväg till jobbet? undrade Michelle.

Så vi började gå hemåt och fixa det vi skulle. Vi åt bara lite mackor och joggy, för ingen av oss var särskilt hungrig, det hade blivit väldigt varmt nu framåt eftermiddagen. Så det var nog därför vi inte var så hungriga.
Medan vi satt och åt kom jag på mig själv med att vilja veta vad de pratade om utanför skolan.

-Vad var det ni pratade om utanför skolan innan idag? undrade jag.

-Inte så mycket, svarade Michelle med ett litet lurt leende på läpparna.
Det är inte lönt att du frågar mer om det heller, fortsatte hon när hon såg att jag tänkte börja fråga igen.

-Okej då...
Nehä, ska vi gå då?

-Ja, jag ska bara borsta mina tänder igen, jag vill gärna inte lukta som en sopcontainer i munnen inför alla gästerna, skojade Michelle.

-Inte jag heller, sa Annie och jag i mun på varandra så vi bytte om till våra jobbkläder och borstade tänderna.
När vi var klara alla tre började vi gå sakta mot resturangen. Det var fyrtiofem minuter kvar tills vi började och restaurangen låg bara några kvarter bort.

När vi kom fram till resturangen satte jag om mitt hår för lite av det hade ramlat ut och jag vill gärna inte ha klagomål från gästerna att det är hår i maten!
Sen började vi jobba alla tre, vi tänkte att det inte var lönt att bara sitta och rulla tummarna i väntan på att klockan skulle bli halv sex.

Vid halv tio började jag klaga på att jag var trött, hade ont i hela kroppen och frös.
Michelle gick fram för att känna mig på pannan.

Efter bara några timmar började jag frysa.

Annie kom fram till mig för hon såg direkt att något var fel.

-Men gud, du är ju brännhet! sa hon förfärat när hon fram till mig för att lägga handen på min panna.

-Vi borde kanske gå hem alla tre, eftersom att vi bor ihop kanske vi också har fått lite baciller.
Jag tänkte mest så att vi inte smittar gästerna, sa Annie till chefen som stod och såg på oss.

-Visst, gå hem då och kom inte tillbaka förrens ni är helt friska igen, sa chefen.
Egentligen är chefen ingen dålig eller elak person, men när det kommer till sjukdomar och hans resturang så blir han sådär, elak och sträng, men ändå samtidigt omtänksam.
-Krya på er! ropade chefen oss.

Annies Perspektiv
Efter bara några timmar på jobbet började Nicky se ordentligt trött och utmattad ut.

Jag gick fram för att prata med Michelle:

-Nicky ser verkligen inte kry ut! sa jag oroligt till henne.

-Nej, verkligen inte! Vi borde kanske fråga henne hur hon mår, bara försäkerhets skull?

-Ja, kom så går vi och frågar henne.

När vi kom fram till henne höll hon nästan på att svimma, så vi drog med henne bak.

-Nicky hur mår du? frågade jag oroligt.

-Inte alls bra, jag är jättetrött, har ont i hela kroppen och fryser, svarade hon.

-Vill du gå hem? Vi slutar om bara en halvtimme.

-Ja, gärna.

Så vi sa till chefen och gick hem.
När vi kom hem gick Nicky och la sig direkt. Men jag och Michelle satt uppe ett litet tag till och pratade.

-Undra hur hon kunde bli så supersjuk? frågade jag.

-Jadu, det undrar jag med. Hon var ju frisk som en nötkärna i morse och när vi skulle till jobbet, svarade Michelle.

-Men, minns du i skolan, i typ sexan eller något? Hon var ju sjuk, hade ont i huvudet och mådde inte bra väldigt ofta. Hon sa att det bara berodde på att hon hade dåligt immunförsvar.
Hon kanske har det fortfarande?

-Ja, det är möjligt. Nu tycker jag att vi går och lägger oss, sa Michelle.

-Låter som en bra idé.

Så vi gick och la oss men glömde ställa våra väckarklockor...

Nickys Perspektiv
Jag vaknade med ett ryck och kollade på klockan. Tack o lov så var klockan bara 7 på morgonen och idag började vi inte förrens halv tio.
Jag la mig ner och försökte somna om, men det gick absolut inte, så jag tänkte gå upp och fixa frukosten i köket, men så fort jag satte mig upp så började hela rummet snurra och det kändes precis som att mitt huvud skulle sprängas, det var så oväntat att jag gav till ett skrik, inte högt men tillräckligt för att Annie och Michelle skulle vakna.
Det nästan sprang upp ur sängen och satte sig på min säng och kollade oroligt på mig.

-Hur mår du idag? undrade Annie.

-Inte alls bra, vad hände igår förresten? Jag minns bara att ni kom fram till och frågade hur jag mådde men sen minns jag inte mer!

-Vi gick hem och du lade dig direkt, du missade inget viktigt eller så, skojade Michelle för att få mig på lite bättre humör, eller åtminstone få mig att må lite bättre.

-Jag har ont i magen idag, sa Annie.

-Och jag har jätteont i foten, sa Michelle.

-Det låter som att ingen av oss ska gå till skolan idag, sa jag lite gladare eftersom nu slipper jag vara hemma själv.

-Ja, det verkar så, svarade Michelle.

-Försök somna om nu, vi fixar frukost så länge, sa Annie.

-Okej då, kommer ni in och väcker mig när det är klart?

-Visst, du kanske till och med får frukost på sängen, vem vet?! sa Michelle.

Så jag somnade om och vaknade inte förrens någon baddade en liten blöt handduk i pannan på mig, det var Annie.

-Vill du ha frukost nu? Även fast klockan är halv två?

-Ja tack, gärna, jag känner mig hungrig.

- Jag förstår det, det är nästan tjugofyra timmar sedan du åt. Varsågod, sa hon och ställde en liten bricka på mina ben med rostat bröd, apelsinjuice och ett glas med något i som jag antog var någon typ av vitaminer.

-Tack!

Efter bara några minuter hade jag ätit och druckit upp min frukost.

Jag frågade Annie och Michelle som fortfarande satt på min säng:

-Har vi några planer för dagen?

-Nja, eftersom att det är så dåligt väder så tänkte vi bara kolla på film, svarade Michelle.

-Men borde inte ni vara i skolan? frågade jag förvirrat när jag upptäckte att mina båda bästisar bara satt i myskläder.

-Nej, vi kände oss faktiskt inte heller så bra imorse, så vi tänkte att då kunde vi lika gärna stanna hemma med dig, sa Annie.

-Aha, nu förstår jag! skojade jag med en barnslig röst.
Så vilken film ska vi se? fortsatte jag

-Jag vet inte, vad vill du se? sa Michelle.

-Något romantiskt och som man blir ledsen av, svarade jag.

-Varför vill du se en sån film? frågade Annie förvirrat, i normala fall gillar du ju inte sådana filmer!

-Jag vet inte riktigt, jag bara kände för det...

-Jag har en film då som vi kan se! utbrast Michelle.

-Vilken? frågade jag.

The Last Song!

-Okej, svarade både jag och Annie.

-Ska vi gå då? frågade Michelle.

Så vi gick och satte oss i soffan med våra täcken och kuddar.

-Nu är det verkligen tur att vi har en 2-mannasoffa och två fåtöljer! skrattade jag när vi alla försökte trycka ner oss i soffan.

-Haha, ja! skrattade både Annie och Michelle.

-Pax för den ena fåtöljen sa jag och gick till en fåtölj.

Michelle gick och satte sig i den andra fåtöljen medans Annie stannade kvar i soffan.

Efter bara några minuter in i filmen föll jag in i en bekväm sömn med en dröm som skulle gå i uppfyllelse snart. Men det hade jag ingen aning om!

_____________________________________________________________________________________

Ja, nuså, tredje kapitlet ute och förlåt för att det tar sån tid med kapitlena, men jag är alltid jättetrött när jag kommer hem från skolan, men jag ska bättra mig, jag lovar!

2+ kommentarer till nästa kapitel, okej? :)xx