A novelblog

Nickys Perspektiv

Jag stod bland en massa skrikande tjejer. Jag hade absolut ingen aning om var jag var och vad jag gjorde där jag nu befann.
Plötsligt blev det dödstyst runt omkring mig. Jag kollade på tjejernas ansikten var dem riktade sin blick.
Jag kollade åt hållet som alla andra kollade åt. Där stod en scen med fem killar jag hade sett innan, men kunde inte komma ihåg varifrån.
Några minuter senare slog det mig att det faktiskt var ONE DIRECTION som stod framför mig!
Jag blev helt stum.
Alla i utrymmet där vi var började skrika igen.
Det skrek saker som: We Love You! och OMG!!
Jag bara kollade på dem och kände mig väldigt tom inuti. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Skulle jag skrika som alla andra eller skulle jag bara stå tyst och lyssna på när dem började sjunga på scen?
Jag bestämde mig för att kolla uppmärksamt på bandet uppe på scenen istället. Men efter bara några minuter kände jag hur tjejerna bakom mig började försöka trycka sig fram mot scenen. Innan jag visste ordet av så stod jag nästan helt intryckt i kanten av scenen och kämpade för att få luft. Jag började känna hur det gjorde ont i bröstet och revbenen.
Helt plötsligt kände jag en fast hand på min högra arm och sen en hand på min vänstra arm och plötsligt drogs jag upp på scenen av två par starka armar. När jag kollade upp till höger såg jag ett par smaragdgröna oroliga ögon och ett väldigt lockigt hår och när jag kollade till vänster såg jag ett par hasselnötsbruna ögon och ett lite rufsat men snyggt stilat hår.

-How are you? frågade killen med smaragdgröna ögon.

-Not so good, sa jag och plötsligt kände jag hur det svartnade för mina ögon och jag landade i en mjuk famn.

Jag vaknade av att ett par bestämda armar ruskade om mig. När jag slog upp mina ögon kollade jag in de smaragdgröna ögonen igen.

Just då hörde jag hur någon ropade mitt namn och ruskade om mig.
När jag slog upp ögonen på riktigt kollade jag in i Michelles brun-gröna ögon.
Det var fyllda av oro.

-Hur mår du egentligen? Du ligger och vrider dig som en mask, kallsvettas och pratar i sömnen! frågade Michelle med oro i rösten.

Jag bara stirrade dumt på henne och fick inte fram ett ord.
När jag äntligen återfick talförmågan igen så brast jag ut i gråt.

-Vad är det? Hur mår du? frågade hon och satte sig bredvid för att kunna hålla om mig ordentligt.

-Jag drömde att jag var på en One Direction konsert och plötsligt så trycktes jag mot scenkanten. Och helt plötsligt så drogs jag upp på scenen av Harry och Liam och sen svimmade jag och vaknade sen av att Harry ruskade om mig, och sen så vaknade jag nu på riktigt av att du ruskade om mig! Det bara forsade ur min mun så snabbt så jag var osäker på att Michelle faktiskt uppfattade vad jag sa.

-Kan du ta om det där? frågade hon försiktigt.

-Visst.
Så jag började berätta igen vad som hände, saktare den här gången.

När jag berättat klart, kollade Michelle storögt på mig.

-Vad är det? frågade jag.

-Inget...

-Kom igen! Något är det ju!

-Du får se! svarade hon hemlighetsfullt.

Jag plutade lite med underläppen på skoj.

Michelles Perspektiv

När Nicky berättat klart om sin dröm så började jag tänka på att det kanske var dags att köpa biljetter och boka hotell och sådant till vår lilla London resa.

-Hur känner du dig? frågade jag Nicky.

-Jodå, lite bättre än när jag vaknade.

-Då ska jag lämna dig ifred så du kan fixa till dig, jag tänkte att vi kunde gå ut och äta ikväll, sa jag.

När jag sagt det så gick jag ut till Annie som satt vid vårt lilla balkongbord.

-Vi kanske borde börja boka hotell, köpa flygbiljetter och biljetter till konserten, så att de inte tar slut.

-Bra idé, svarade hon.

-Vi kan göra det imorgon. Jag antar att Nicky kommer sova ganska så länge imorgon. Hon såg ganska trött ut när hon vaknade efter filmen.

-Jag kan tänka mig det. Drömde hon något speciellt, eftersom hon såg ut som en mask när hon rullade runt i soffan?

-Ja, det gjorde hon, svarade jag och började berätta om hennes dröm.

-Tror du hon anar något? frågade Annie när jag berättat klart.

-Nej, det tror jag inte. Jag tror att det bara är ett sammanträffande.
Vill du ut och äta ikväll? fortsatte jag

-Visst, var?

-Jag vet inte riktigt, har du något förslag?

-Ehm, asiatiskt?

-Visst... svarade jag lite tveksamt. Jag var inte världens största fan av asiatisk mat men hade faktiskt lärt mig att tycka om friterad kyckling. Nicky hade tvingat mig och äta på en kinaresturang en gång. Jag smakade hennes friterad kyckling och tyckte det var ganska okej.

-Det räcker med normala kläder, va? frågade Annie.

-Ja, det gör det.

_____________________________________________________________

Då var det kapitel 4...

Lite sent, men bättre än aldrig, visst?

Men nu är det såhär att jag åker bort i en vecka och kommer hem på söndag, så antagligen så kommer det inte ett kapitel, men kanske, kanske, så gör det det :)

Håll tummarna och kika in lite då och då! :)

 

Xx// Nicky